Ernst Curtius

Ernst Curtius, född 2 september 1814 i Lübeck, död 11 juli 1896 i Berlin, var en tysk arkeolog och historiker. Han var bror till Georg Curtius och farfar till Ernst Robert Curtius.

Curtius blev redan 1844 extra ordinarie professor vid Berlins universitet och erhöll 1856 en ordinarie professur i Göttingen, varifrån han 1868 kallades till den lärostol i antik konsthistoria vid universitetet i Berlin, som han sedan innehade. År 1871 blev han ständig sekreterare i preussiska Vetenskapsakademien. Han var även direktör för samlingen ''Antiqvarium'' där och ledamot av centralstyrelsen för tyska arkeologiska institutet. Han företog i arkeologiskt syfte flera resor till Grekland.

Curtius var den egentlige upphovsmannen till de stora utgrävningarna i Olympia under senare hälften av 1870-talet, och det var han som 1874 på tyska riksregeringens vägnar avslöt fördrag med Grekland därom, liksom han var medutgivare av den officiella redogörelsen för företaget ("Die Ausgrabungen zu Olympia", fyra band 1877-80). Hans marmorbyst restes i Olympia våren 1896. Institut de France kallade honom 1869 till korresponderande ledamot och 1889 till utländsk associé.

Curtius förnämsta verk är ''Peloponnesos'' (1851-52), en vetenskaplig framställning av detta lands historia, saga och fornlämningar, ''Griechische Geschichte'' (tre band, 1857-61; sjätte upplagan 1887-89), ett värdigt motstycke till Theodor Mommsens "Römische Geschichte", och ''Die Stadtgeschichte von Athen'' (1891). Levererad av Wikipedia